Just nu känner jag såhär, IIIIIIHHHHHH
Men känner jag mig själv kommer det gå över strax.

Vad gör man nudå. Kanske borde gå och lägga mig, kanske inte. Sitter och funderar på en grej som hände på birsta idag.. småfjortisar som gör narr av äldre människor som är rörelsehindrad eller någon annan sjukdom. Varför?? Vad är det som är så roligt? Det är i dessa fall man önskar att dom blir hundra gånger värre i ålderdomen. Det är ju ändå våra morföräldrar och farföräldrar de skrattar åt och härmar.

BLÄ.

Vad jobbigt det är nu. Det är skönt när man är med folk som får en att mår bra och att man inte påminns gång på gång hur dåligt man mår. Känns...sådär just nu må jag säga. Jag tappar det som betyder något och inte fan får jag igen det.

Vi hade studentmöte idag
... och helt plötsligt blev jag ett nervvrak. Har panik inför allt som ska ordnas innan: klänning, skor, uppsättning, smink. Klänningen är väl ändå viktigast på hela balen kan man tycka. Och inte har jag blivit frågad ännu heller, kanske borde jag ta saken i egna händer? Nej, tack.

Gaaaaaaah vad nervös jag är då
Lämnade in ett CV på en viss affär, fick komma på arbetsintervju och klarade mig till slutet.. trodde jag! Jag ska tydligen få prov-jobba nästa helg, lite som en "audition". De lär nog testa mig som fan då. Grejen är den att en till tjej ska göra samma sak helgen efter. Dåligt nervöst.

Inte nog med det har jag fått några timmar på ETIC också. Hur ska jag göra? Jag vet ju inte om jag får jobbet, men vill ändå inte säga nej till ETIC. Kakk.

Nu blire käk, sen lavinkunskap. HEJ.

Imorgon är det julafton, AND I'M SO EXCITED!!!
eller inte.
Vart är all julkänsla? Hela november och december har ju försvunnit. Tyckte jag var redo för allt ståhej i början av månaden, och att jag kände att det strax var jul, men så känner jag fortfarande!

Men det gäller väl bara att man flyter med. Snart är det väl påsk, kanske borde förbereda sig redan nu så man ska hinna få känslan?

Är det hit världen kommer att komma? Att man opererar sig till samhällets normer, för att sedan kollapsa i komplikationer som händer så lätt?
Jag blir så trött på det här. Det är bröstförstoringar, näsoperationer, ansiktslyftningar, fettsugningar och allt möjligt för att forma sig själv till den man inte är.

Solange Magnano skulle göra sin rumpa fast, och dog av komplikationerna. Ni kan läsa hela artikeln här; http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6216694.ab

Jag tror aldrig att man kommer kunna komma över saknaden av en vän man förlorat så tvärt. I princip varje dag stöter man på någonting som påminner om denne och minnen dyker upp. Jag kommer aldrig glömma allt gott Tobias gjort för mig, någonsin. Jag vill fortfarande sträcka ut handen och hoppas på att han tar emot den.

Jag vill att det ska vara som förut, då man kunde se honom och känna honom. Jag gör inte det längre på samma sätt, och det nästan river mig inombords. Trots att det gått över ett år förstår man inte vad som hänt, varför man var dömd att förlora en av sina närmsta vänner.

Vad gjorde jag för fel?

du är fortfarande en del av mina hjärtslag

 

Where did I go wrong? I lost a friend

Somewhere along in the wilderness

And I would have stayed up, with your all night

Had I known, how to save a life..

Nu är dom snart på väg hem. Det känns fortfarande jobbigt att inte fått vara en del av minisemestern som min mamma och syster med respektive åkt på. Jag hade verkligen sett fram emot en helg där vi får vara tillsammans allihopa, eftersom vi inte träffas mycket nu när jag flyttat.

Nu är det ändå tydligen mitt fel att jag inte kan åka med, så det är väl bara att acceptera. Dock känns det inte som att det kommer bli nån fler sån här rolig resa... därför åker jag och Boobie på en weekend i stockholm efter jul. Tack gode gud för min bästa vän!

Nu börjar historian bli lite roligare! Bortser man från antiken och medeltiden som är kvar, skriver jag nu om första världskriget. Det är det roligaste och mest spännande kriget av de två som varit, inklusive kalla kriget. Jag älskar hur länderna står upp för varandra och kämpar för vad de vill.

Sedan att USA dyker in i kriget och avgör alltihopa, visar verkligen vilket mäktigt land de är. Visserligen blev det aldrig avgjort och en fred som gynnade alla, eftersom ett andra världskrig kom, men det stoppades för några år så familjer och länder fick pusta ut och bygga upp.

Tråkigt med regniga dagar.
Jobbigt att vara vänsterhänt.
Nervös inför matteprovet imorgon.
Opeppad på att göra klart historian.
...

If you can't see a bright side, find the dark one and start polishing.

Under de senaste åren har intresset för friskolorna minskat, eftersom de inte håller den standard som de borde. Just i Sundsvall finns det väl 4-5 friskolor, varav det är en enda som tycks vara tillfredsställande för eleverna. Det är fler förflyttningar nu till de kommunala skolorna trots att det finns ett helt hav med friskolor.

Jag är en av de som har bytt från en friskola till en kommunal, och jag kan säga att jag ångrar mig inte. Hade jag haft styrka och makt nog att dra med mig de andra missnöjda på min före detta skola hade jag gjort det, för jag vet att jag inte är den enda som inte trivdes. Nu säger jag självklart inte att alla vill byta, för då hade jag ljugit eftersom faktiskt många trivs också.

Det enda tips jag kan ge som tvekar är: våga satsa! Jag är inte alls typen som ändrar mitt liv sådär drastiskt. Jag lämnade alla mina vänner i stan, alla mina favoritlärare, alla bussresor, alla rutiner och började på ny kula i en ny klass i en ny stad. Och helt plötsligt blev jag en ny människa.

Det var det bästa jag gjort med mitt liv någongång.

Jag tror inte på övernaturliga saker, men idag har jag blivit rörd av en en god vän till mig. Vad som än skett eller vad jag än gjort så har han dykt upp i mitt huvud och sagt hej på det sättet bara han kan göra. Jag har känt honom vid mig hela dagen och jag har upplevt hans närvaro.

När jag sedan la mig ner för att sova var det som att allt inom mig öppnades. Tårarna rann och alla minnen tillsammans med honom svepte förbi för några sekunder. Sedan tog det stop, och allt var okej igen. Jag kände mig genast trygg i vetskap om att Tobias bara kom för att säga: "Det är ingen fara, Matilda. Jag lämnar dig aldrig."

Usch, det har slagit mig med en annan sak idag. Jag kommer att bli arbetslös i sommar. Jag har inte fått svar på någonstan jag sökt! (är jag verkligen så tråkig?)

Detta betyder att det inte blir gatufesten, inge bensinpengar, inga busspengar, ingen glass, inget socialt liv, inga fester... och ingenting finns det jag kan göra. Jag har inga kontakter att vända mig till och det är frustrerande. Vissa glider bara in på en räkmacka med 45 papp på en sommar.

Orättvist.

Varje gång jag åker förbi Gångviken med diverse fordon kommer jag att tänka på Tobias, en god vän till mig. Jag tänker oavbrutet på hur allt kunde gå så fort och varför ingen fick chansen att hjälpa. Jag tänker på hur tungt det är varje gång man saknar honom och hur svårt det är att acceptera vad som egentligen har hänt. Trots att tiden går och att livet fortsätter kan man inte undvika sömnlösa kvällar och ovälkomna tårar.

Och när jag börjar tänka på Tobias tänker jag även på min morfar, den största förlusten jag haft i mitt liv. Men man kan självklart inte jämföra hur jobbigt det är, eftersom det skar inom mig båda gångerna. Att man aldrig kan få tillbaka det liv man hade innan tragedin går att acceptera, trots att det är svårt, men det gäller att förstå själv att man nu har ett nytt liv att leva. Ett nytt liv att leva ut varenda dag i resten av sitt liv.

När sker nästa förlust? Trots att man blir galen på att gå runt och fundera på det är det svårt att låta bli. Frågan är ju om man borde lägga ner energi på att förbereda kroppen för en sorg, eller inte. Om man ska släppa in människor nära på sitt liv, eller inte.

Jag väljer att leva mitt liv varenda dag.

Nu är jag less och otroligt besviken på min telefon. För ungefär ett år sedan skrev jag att jag var så överlycklig över att jag fått en mobiltelefon av min mamma och att den var fantastisk, vilket den var.
Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet, men som alla vet tar alla småförälskelser slut. Mobilen började krångla, jag fick laga den för 2000kr och nu är en trasig igen. Det går inte att skicka sms så det är ingen idé att ni gör det, utan ring då hellre istället.

Fan vad jobbigt det är att glida ifrån sina vänner.
Det är så svårt att hålla kontakten med varandra
när det inte på något sätt går. Det är jobbigt att
försöka underhålla något som glider ifrån en.

Jag är i alla fall glad att jag just nu har världens
bästa vänner.

Måste välja inför mitt individuella val nu, och har 100 poäng kvar. Funderar på att läsa Idrott & Motion, men samtidigt kommer jag läsa både Idrott & Hälsa B samt Specialidrott..
Fast det har ju alltid varit en passion, att träna...

Något jag ser fram emot är Fotografisk bild A, för då får jag äntligen göra något annat än massa kemi och fysik och formler. Kan ni tänka er hur många formler jag har i mitt huvud? Vågar inte ens fundera.

Nu blir det Fysik, sedan Matte, sedan Polisstationen. Måste hämta papper för passet till Turki.
9 veckor och 5 dagar kvar.
Klockan går.


If you're happy and you know it, clap your hands!

Vem gillar söndagar egentligen? En söndag för mig är en dag där man sover länge för att veckan varit tuff, hinner knappt med något på dan för man orkar inte och man kan inte gå ut på kvällen för det är skola dagen efter. Det är för mig en dag som ska spenderas till att plugga alla möjliga olika ämnen, medan alla andra slappar och tittar på olika filmer.

Visst, de flesta säger att söndagar är en vilodag och då man kan ta igen sig och slappa. Men säg mig någon gång det är "skönt" att bara sitta hemma ensam i den tråkiga, mörka och gråa vintern i Sverige? Har man inte några kompisar omkring sig med mysmys och aktiviteter är det kört, och då kan man klassa söndagar som veckans tråkigaste dag.

Så ja, jag vill ha två lördagar i slutet av veckan.