Varje gång jag åker förbi Gångviken med diverse fordon kommer jag att tänka på Tobias, en god vän till mig. Jag tänker oavbrutet på hur allt kunde gå så fort och varför ingen fick chansen att hjälpa. Jag tänker på hur tungt det är varje gång man saknar honom och hur svårt det är att acceptera vad som egentligen har hänt. Trots att tiden går och att livet fortsätter kan man inte undvika sömnlösa kvällar och ovälkomna tårar.

Och när jag börjar tänka på Tobias tänker jag även på min morfar, den största förlusten jag haft i mitt liv. Men man kan självklart inte jämföra hur jobbigt det är, eftersom det skar inom mig båda gångerna. Att man aldrig kan få tillbaka det liv man hade innan tragedin går att acceptera, trots att det är svårt, men det gäller att förstå själv att man nu har ett nytt liv att leva. Ett nytt liv att leva ut varenda dag i resten av sitt liv.

När sker nästa förlust? Trots att man blir galen på att gå runt och fundera på det är det svårt att låta bli. Frågan är ju om man borde lägga ner energi på att förbereda kroppen för en sorg, eller inte. Om man ska släppa in människor nära på sitt liv, eller inte.

Jag väljer att leva mitt liv varenda dag.