Ni hade rätt, det går inte att bli lugn på något sätt när man säger farväl av en nära vän. Begravningen i sig var jättefin med väl valda ord av prästen, fina bilder hängades i kyrkan på Tobias, vänner som stöttar och musik som speglar honom. Jag kände att "nu, nu är det dags att gå vidare", och allt gick så mycket lättare när man tänkte på att Tobias medhöll.

Jag fick nog ur mig alla sorgetårar igår när jag gick fram mot kistan och sa farväl, även fast jag vet att han inte fanns där. Det var bara ett skal, som en fasad, men ändå fick man lämna rosen och säga det högt. Jag försöker övertala mig själv varje dag att det här kommer gå bra och förhoppningsvis kan jag tro på det någon dag, men inte riktigt än. Jag är inte redo än. Som på bilden vill jag fortfarande sträcka fram handen och känna på dig, ta på dig, krama dig och berätta att du är en av de bästa människor jag känner.

Coldplay - fix you, glömmer aldrig den dagen jag slog dig i singstar på den låten. Tjurpelle som du var skulle du ha revansch två gånger!
Östen med resten - solsken till mig, alla vet att det var din låt och den lockade fram både leenden och tårar igår.